Det är nu två dagar kvar till resan börjar, kanske min livs resa. Sånt som märks när jag närmar mig döden vid 75 pannor.
Jag ser verkligen fram emot det här och vi behöver verkligen det! Vi får vara med om nya upplevelser, få erfarenheter och mer kött på benen av vad livet och världen har att erbjuda.

Att jag många gånger kommer att tänka på er där hemma eller vart ni än befinner er, tvivlar jag inte en sekund på, inte heller att jag kommer vilja ropa på mamma när jag behöver kloka tröstande ord eller uppmuntran från pappa när han delar med sig av den hårda sanningen via telefonen.
Att jag kommer att gråta en skvätt är jag också helt övertygad om men det är ofta glädjetårar!  Men såklart är det inte bara mamma och pappa som jag kommer sakna.
Mina vänner, (ja jag vet att jag snart är tillbaka) men när man är van att prata med några flera gånger i veckan och vips så finns inte den möjligheten känns lite olustig! Inte för att jag tror jag har tid med massa tomprat som väder och vind men ändå! :P

Väl hemma är jag arbetslös och har kanske inte har en aning om vad som väntar men jag kommer vara förväntansfull ändå! Grabben som får hela världen att le, kommer ha växt en bit och lärt sig massor. Inte så konstigt då han har en mamma som lägger hela sin energi plus lite mer till att få allt att fungera och att Tim ska ha det så bra som möjligt. Klart alla föräldrar vill det men här snackar vi om en mamma som har sin familj 40 mil bort och en resande man.. Låt oss inte glömma hunden. När klockan ringer tidigt på söndag morgon så är det bara att kliva upp, det är skidskoåkning i ur och skur.
Tim ska nog få höra ett och annat när han är 16 år och tar sin mamma för givet :P (Tänk att vi gör så, eller gjorde så. Jag hade behövt en riktigt uppläxning!)

Nu tappade jag fokus här. Skärpning! Allt annat ska handla om Frida och mig, våra äventyr osv.
 Bali närmast nudå, vi behöver landa och känna lite semester innan vi beger oss vidare.
Sköt om er så hörs vi snart igen!

Kram Z